(länkarna i latin öppnar ett nytt fönster och tar dig till Naturhistoriska Riksmuséets Flora där du kan se bilder på växterna och läsa mera)
Hästhov (Tussilago farfara) "i Västergötland kallad folafötter är god att röka som tobak för dem som har andtäppa och hosta".

Röllika ( Achillea millefolium). " Denna - - - gör feber så att då man druckit te på denna går pulsen starkare. I Dalarne bruka de att lägga denna på dricka i stället för humle och lägga då hela fånget i brygden; men då bönderna dricka av denna bli de så galne att de flyga varann i luven".

Trampört ( Polygonum aviculare). "På denna rodna bladen om hösten -. Kallas aviculare emedan alla små fåglar av denna hava sin bästa näring varföre de om hösten alltid äro så feta. Växer väl även inuti säden på åkern, som kan ses när man skär dem om hösten, och då vi se små sparvar i säden, mena vi de oss göra stor skada på säden; men de äta hellre frön av av denna ört än säden."

Groblad ( Plantago major). "Bönderna då de hugga sig lägga dess blad på sår, vilka dra ut hettan och hålla såret rent."

Våtarv ( Stella media). "Hackas och ges till kycklingar i små burar. Smålänningarna, som hela 20 milen köre sina kräfttunnor till Karlskrona och andre städer, lägga denna i tunnan bland kräftorna, varav de ha förfriskning att de ej dö."

Skogssäv ( Scirpus sylvaticus) i ett dike, sågs under herbationes i denna trakt.

Gulmåra ( Galium verum). "Ölänningarna bruka strö detta på golven uti gästebud, som skall förorsaka kiv och slagsmål. I medicin brukas ej denna ört, men Professor Antoine Jussieu i Paris, som har en stor praktik, brukar henne vid hysteri."

En kvasttall ( Pinus sylvestris f. condensata) står på norra sidan av stigen, den kallas även busktall.

Vildapel ( Malus sylvestris). Linne berättar om den mask, "som äter upp äpplen och päron". Med rök kan kan man fördriva dessa maskar ur träden. Så snart röken striger upp upp släpper de sig ner på marken med fina trådar. Då är det nödvändigt att strax ha höns redo, som kan äta upp dem, säger Linné, annars går de åter upp i trädet, när röken är borta.

Harsyra ( Oxalis acetostella). "De gamla hava kallat denne Halleluja. I torka hänga bladen och luta, m,en mot våtväder stå de rätt upp, varav bönderne spå om väderleken. Blomman är allt övermåttan fin."

Vild kalla. Missne ( Calla palustris). "Märkligt är med denna, att ehuru hon är ganska skarp, kan utav den prepareras rätt gott bröd, som är till smaken tämligen likt det som tillredas av säd, och i nyttan överträffar allt annat som i hungersnöd brukas till bröd. Tillredandet sker på det sättet att, att roten allenast tages, hackas väl och kokas i vatten; sedan den efter kokningen stått en stund och sjunkit till botten, slår man avdet vatten som är, nästan blått till färgen; sedan slår man ljumt vatten på, och om en stund slår man av det också; sedan torkas den och malas."

Kabbleka ( Caltha palustris). Linné uttrycker målande att ... "När den blommar sägs kon gå i smörmossan." Den äts ej av boskapen, då den är giftig.

Fårsvingel ( Festuca ovina). "Linnaei fårgräs växer - på Gotland och må fåren därav ganska väl och bliva fete. De äta ingalunda stjälken med axen utan allenast bladerne som växa vid henne, och det tycks vara därför att fröet må så sig."

Mjölon ( Arctostaphylos uva-ursi). "Denna är ganska allmän här och växer där intet annat kan växa. Detta är en ganska nyttig ört, ty hon brukas till garverierne att bereda läder med. Engelsmännen förde bladen av desse till Europa från Virginien under namn av jackashapuch, till att blanda bland tobaken, att mildra röken; desse blader köptes överallt till dess Herr Arch. Linnaeus upptäckte, att det var bladen av Arctostaphylos. Desse bladen brukas ock att färga svart. - Bären äro ej smakelige, utan inuti fulle med mjöl varför de kalla mjölon."

Skogskovall ( Melampyrum sylvaticum). Linné har observerat att när korna äter denna blir smöret gult. "Växer mycket vid Lycksele i Lappmarken, varest de ha bästa smör." Arten är rik på karotin.

Ältranunkel ( Ranunculus flammula). "Ältgräs den kan på landet brukas i stället för spansk fluga. Kärringar brukar lägga den på pulsen hos små barn som hava ältan [div barnsjukdomar]."

Ängskavle ( Alopecurus pratensis). "Har alltid blivit rekommenerad såsom ett gott och väl växande foder; när det sås på utdikade myrar som varit sura, växer det högt som en karl; annars trivs detta på all jordmån, allenast den ej är för torr. Bör ej blandas med Timotej, som har 2:ne agn i sin blomma, men Alopecurus ett enda."

Älggräs ( Filipendula ulmaria). "Kallas i Älvdalen i Värmland Gladgertrud eller Luktgräs."

Daggkåpa ( Alchemilla). "Med denna bruka fruntimmer göra sina bröst runda."

Vitmossa, Rödmossa (Sphagnum). "När hon blir torr är hon mjuk som silke. Detta är lappens linne, däruti lägga de sina barn och däruti ligga de mjukt som någonsin i linne; därjämte ligga de där helt torre, ty mossan super åt sig allt vått."

Björnmossa (Polytrichum). "Denne är lappens säng, då han ligger ute i marken, ty i saftig jordmån växer hon ganska hög, och där skär han upp tvenne stycken vardera två alnar bred och tre alnar hög och emellan dem lägger han sig; och där ligger han så varm som i en dunbädd; vilket är en nyttig observation för dem som komma att spatsera och ligga i ödemarker. Av denne mossa gör ock björnen sitt ide."

Linnea ( Linnea borealis) "Den fanns först av Caspar Bauhin på Schweizerske bergen i förra seklet och kallas av honom Campanula serpyllifolia. Sedan fanns hon i Norge av Kyllinger som beskrev henne uti Bartholini acter och kallade henne Numularia Norwegica. Änteligen fanns av Arch. Linnaeus i Norrland på dess lappska resa varest hela trakterna av denna ha en angenäm lukt. Han tog henne med sig till Leiden tillika med de övriga lappska örterna att utgiva dem i Flora Lapponica. Gronovius hade då nyligen fått henne från Schweiz, som föreföll sig att få beskriva henne och namna; han gjorde henne till ett särskilt släkte. Hon skiljer sig ifrån Campanula däruti att hon intet har mjölksaft. Sedan är hon funnen uti Canada av Kalm och uti Sibirien, så att hon är allmännare än förr trots, dock finns hon ej utom Sverige förrän i Schweiz. I Norrland brukas hon mot Ryn (Torrwärk) in- och externe [utvärtes]. Till te är hon skön men bladen böra först rostas."

Slemsvampen Trollsmör (Fuligo septica). "Munkarna som vore fulle med vidskepelse trodde att detta var ett smör som trollkäringarne kärnade åt hin onde, men att detta är en ört ser man av botaniken, så att vi hava att tacka henne [botaniken] för att vi nu i stället för skrock och munkedikter, hava fått sanningen fram."

Skvattram ( Ledum palustre). "Hon luktar ganska starkt. Olja som härav destilleras brukas jämte björkolja att preparera ryssläder med, och det sätter den sköna lukten därpå. Då det lägges på öl förorsakar det huvudvärk. Då boskapen tvättas därmed fördriver det deras löss. Man kan ock döda vägglöss därmed."

Renlav (Cladonia rangiferina m fl) "Denne är lappens åker och äng. Henne äter deras renar hellre än något annat; om hösten samlar lappen hop en stor myckenhet av desse, som tjäna till vinterfoder åt dess renar."

Islandslav, Hedemossa (Cetraria islandica) "växer på de sterilaste ställen, där icke annat kan växa. Av honom kokas en välling, som är god i hungersnöd, men i synnerhet mot lungsot; kan ock duga till bröd, som är försökt i Älvdalen. Laxerar och föder tillika."

Flaskstarr ( Carex rostrata). "Kan häcklas, torkas och läggas i skorna om vintren till att förhålla hård köld, och sommaren fotsvett att fördriva. Kalla Lappskogräs eljest."

Skogsvicker ( Vicia sylvatica) "är i Sverige nog sällsynt", men är nu rätt vanlig sedan skogsbetet upphört.

Tranbär ( Oxycoccus quadripetalus). Bären brukas av gullsmeder för sin skarpa syra, som tillika med ättika, vinsten och annat surt blandas ihop, varuti de sen lägga silvret, som de med koppar utblandat; på det de med dylik syra må förtaga kopparn på silvrets ytor. Annars kunna dessa bär med mycket socker prepareras till behagelig mos."